Godnatt...

Ja du, igår läste jag ännu några sidor av "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Jag blev helt tagen igår och läste och läste och läste... Jag läste så länge att jag gick över någon sorts tröskel och kunde sen inte somna alls.
Där fanns några rader som påverkade mig väldigt som jag gärna delar med mig.

"Det var så mycket som Mariam önskade sug under dessa sista ögonblick. Men när hon slöt ögonen var det trots allt inte sorg som sköljde över henne utan en känsla av ljuvlig frid. Hon tänkte på att hon kommit till världen som en harami, ett oönskat barn till en simpel bykvinna, en sorglig, beklagligt olyckshändelse. Ett ogräs. Trots det lämnade hon nu världen som en kvinna som hade älskat och blivit älskad tillbaka. Hon lämnade den som en vän, en kamrat, en mor. Som en människa som til slut hade blivit viktig för andra. Nej. Det var inte så illa, tänkte Mariam, att dö på det här viset. Inte så illa. Det var ett legitimt slut på ett liv som haft en illegitim början."

Vackert!