En objuden gäst

Jag vill vara en sådan som redan har gjort det. En sådan som andra i situationen jag är i nu kan komma till och få råd av. Men det är en sak som står emellan nuet och framtiden. Att göra det, upp till bevis!

Det är natt mellan söndag och måndag. Vinden utanför kastar sig mot balkongdörren och håller mig vaken, om än som i dvala. I mitt huvud formas orden och vägrar släppa sitt fäste. Jag vet hur trött jag kommer att vara imorgon och det är inte det optimala sättet att börja en ny vecka på. Jag tvingas upp ur den sköna sängen för att få ner orden på papper och lätta på trycket som håller mig vaken.
Upp till bevis, upp till bevis, upp till bevis!

Jag hör dem i mitt huvud som slagord vid en hätsk fotbollsmatch och de nästan paralyserar mig. Nu när jag är så nära att realisera min Dröm så blir jag nästintill panikslagen och undrar om det är detta jag skall göra, ska jag verkligen göra det? Det är oundvikligt, när bevisbördan blir för tung så kan jag inte annat än att bekänna färg. Jag lägger mig platt och erkänner att med den stundande Drömmen kommer rädslan.

Just nu är min rädsla enorm och kastar mig titt som tätt in i armarna på Jante. Med ren viljestyrka tvingar jag mig ifrån hans klor som annars borrar sig djupare och djupare in i mitt medvetande. Min rädsla hindrar mig från att göra det jag så länge kämpat för, samtidigt så gör den mig mänsklig och det är faktiskt en skön känsla.

För mitt i allt är jag en vanlig tjej, med vanliga tankar, inte en superwoman som jag tidigare kanske gett sken av. Mina innersta rädslor sitter konstant på ena axeln och påminner medans på den andra sitter något annat som oftast brukar balansera upp och föra mig vidare.

Så här sitter jag klockan två på natten och öppnar upp mig för alla som vill läsa. Dumdristigt menar några, terapeutiskt säger nog jag. För om jag inte har en partner att dela mina bördor och framgångar med så finner jag ett annat sätt. Och det är just såhär jag tar mig vidare, det finns alltid ett sätt och det är det jag vet.

Det är det som gör mig trygg i hela denna fullständigt galna circus. Så utan att veta exakt hur så vet jag om att jag kommer att greja det, jag kommer att lyckas. Först måste jag nog bara acceptera att jag är som alla andra med tankar och ångest, rädslor och oro.

Med ett lättat hjärta släpar jag mig tillbaka till sängen och sätter med gott samvete klockan på en timme senare imorgon bitti. Trots allt så jag har nu gjort det jag ska göra och det känns som att jag även lättat på trycket inför den kommande veckan. Det var inte var så dumt att låta orden få komma fram, nästa gång kanske jag tom sätter på en kanna Gevalia för min objudne gäst och välkomnar kreativiteten den tar fram i mig.

Lina Nilsson den 23 mars 2009

http://dagensledare.se/?cat=68&tid=4047