Våga! Våga?

Jag vaknade med tuppen idag, typiskt när jag kom i säng sent. Men det är riktigt gött att komma upp i tid.

Det finns en sak jag funderar på mycket och jag fick ännu lite mer vatten på min kvarn igår när jag satt och prata med en lite äldre man över en öl. Han har under väldigt lång tid jobbat inom IT och är väldigt duktig på det han gör. Dock så sa han att han ibland undrar vad han annars skulle gjort om han inte kommit in i den branschen. Det fanns en längtan i hans ögon och det verkade som att han både tyckte det varit spännande med annat yrke samtidigt som han sa att "nej nej, jag har alltid jobbat med detta".
Jag kan förstå att han backar och begraver sina drömmar nu när han har så pass nära till pensionen men samtidigt så begraver man inte bara drömmarna utan även sig själv. Man undergräver sina drivkrafter och byter passionen mot likgiltighet. Det är ofta lättare att bara fortsätta i de gamla spåren och se fram emot semestern varje år, eller helgen redan på måndagen... Såklart finns det ett mellanting och dramadrottningen i mig får det att vara svart eller vitt när det självklart är väldigt individuellt.
Jag utmanar dig, skriv en lista på fem saker som du haft lust att göra ett tag men inte gjort än. Rangordna dem efter vad som är lättast med 1 till jobbigast 5. Börja med att göra nr 1. När du gjort det så märker du att det kanske inte var så farligt men riktigt roligt. Man gör inte underverk på en dag men någonstans börjar man. Kanske är det där lilla steget underverk för dig..!?
Jag kan berätta om mig själv och ett av de svåraste besluten jag har tagit, det jobbigaste men som verkligen gjort mig till den jag är. Vi kör från början..

Jag jobbade nästan 4 år inom IT som säljare. Det var mitt första riktigt jobb och på den tiden var jag ganska mycket räddare. Jag borde tagit steget och gått vidare långt tidigare men vågade inte ta steget. Sparken i rumpan fick jag när uppsägningarna blev ett faktum i 2001. Efter en uppslitande uppsägning och lång förhandling så slutade jag på hösten. Därefter började jag jobba inom kundcenter på det största elbolaget här nere i skåne och älskade det. Det var fantastiskt att möta så många olika människor varje dag, dock per telefon. Precis när min anställning gick över i en fast tjänst så drog jag på semester med en kollega till Schweiz. I bakhuvudet fanns en tanke (förstod jag i efterhand) att detta kanske var min chans att komma utomlands, det hade varit en dröm i flera år. Jag blev erbjuden en tjänst som barkeeper och skulle ge besked inom 30 dagar.
Jag blev väldigt glad men fullständigt panikslagen!! Jag våndades i en månad och funderade fram och tillbaka och allra sista dagen ringde jag ner och sa "JAG KOMMER!". Detta innebar att jag sa upp hela min trygga tillvaro och det gör man inte i Sverige. Du säger inte upp dig från en fast tjänst, säljer din lägenhet, magasinerar möbelerna, löser alla lån och bara drar. Fast jag gjorde det och det var så oerhört befriande, det var så himla härligt. Hela tiden hade jag i tanken, och det har alltid varit min trygghet, att jag kan alltid komma hem om det inte blir så bra som jag tänkt mig. Men gud vad det blev bra! Därefter har jag tagit många fler risker på gott och ont men det har skapat den person jag är idag och jag vägrar rätta mig in i ledet göra något jag inte mår bra av.
Prova, vad är det värsta som kan hända?