Den kryper närmare och närmare och jag kan se den lura runt hörnet. Den kikar fram då och då som att försöka påminna mig om sin närvaro. Den vet om känslorna den framkallar och njuter av oron bara tanken på den ger.
Någonstans på vägen och utan att jag märker det lägger den ankare...
http://dagensledare.se/?cat=68&tid=5712
29 juli 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej, varför ska man bry sig om folk runt omkring? Det är ändå bara jag som kan göra nåt åt min situation.
SvaraRaderaMen ändå..?
Jag har alltid varit ensom och stark. Men när livet rasar o alla försvarsmurar faller kan det bli väl ensamt. Att falla ihop o gråta, blotta mig totalt, är det bästa jag gjort. För helt plötsligt visar sig "folk" förstå så mycket mer än jag trodde om dom. O jag blir bemött med en helt annan respekt!
Alla andra kan inte förstå min känsla. Men de flesta kan ge mig nåt. Även i det mest bedrövliga skitsnack kan det finnas ett fantastiskt korn av kärlek eller hjälp. Kanske just det kornet som jag behöver för att ta ett steg till...
Wow! Tack för dina ord. Fantastiska ord.
SvaraRaderaDet är ju verkligen så som du skriver, jag har nog ännu inte kommit till den punkten när jag blottat mig helt. Om jag kommer dit står skrivet i stjärnorna..
Tack för att du finns!
Tack själv! Dina rader har givit styrka det senaste halvåret, en styrka jag behövt!
SvaraRadera